Varför ska rädslan få styra så mycket i våra liv?

Många människor har säkert i efterhand ångrat att dom inte vågat ta steget att göra något dom drömt om, eller vågat ta en risk för att få något dom verkligen vill ha bara för att dom varit rädda att misslyckas.

Jag sitter själv i samma sits just nu, mina drömmars vara eller inte vara hänger på en annan persons rädlsa.

Den personen är min fd flickvän.

Hon gjorde en del misstag i vårt förhållande, flörtade med andra, sov med en annan osv.

Och det är det som gör att jag kanske inte får det enda jag drömmer om, hennes rädsla att såra mig igen, att göra om sina misstag..

Jag känner mig vilse, det känns som att jag lever i en dimma och jag har kommit så långt in på en sidoväg att jag inte längre vet var jag är och jag vet inte om jag hittar vägen tillbaka.

Det känns på nåt vis som att ingenting har någon mening längre..

Om jag skulle få mitt liv att vara precis som jag vill just nu så skulle S ta steget, vi skulle hyra hennes eller mina föräldrars hus, vi skulle ha allvarliga funderingar på att skaffa barn, vi skulle båda byta jobb till något vi trivs med. Dels för att man mår bättre av att man trivs på jobbet, men även för att jag tror att det är viktigt att S kommer från det där stället, finns så mycket sjuka människor där, folk som tror att det är fritt fram att vara hur intima som helst bara för att man är abetskamrater.

Men S mår inte bra nu, och det gör inte jag heller för den delen.

Men för min del verkar det enklare, jag mår dåligt för att jag har förlorat den person som jag verkligen såg framför mig som min livskamrat om en vecka, en månad, ett år, och 10 år.

Men S mår dåligt för att hon sårat mig, för att hon insett att hennes vänskap med den som hon ansåg var hennes bästa vän (sängdelaren) var grundad på annat än vänskap, för att hon har falska vänner, och för att som hon inte vet hur framtiden artar sig.

Men att hon sårar mig tycker jag att det är upp till mig att avgöra om det ska vara ett hinder, hon vet ju själv vad hon gjort för fel, och hon skulle nog aldrig vara så dum att göra det misstaget igen..

Att hon förlorade den vännen, är det egentligen så farligt? Att förlora en vän som är en vän är tråkigt, men att förlora en vän som egentligen vill innanför dina trosor måste väl ändå vara bra? Ju tidigare det blir stopp på vänskapen ju mindre hinner man ju fästa sig vid personen..

Och det med falska vänner vet jag inte vad jag ska tycka om, du tycker att dom är falska för att dom pratade om din affär med P, men gör det verkligen dom falska då? Är verkligen en vän falska för att dom inte tystar ned ens lögner? Självklart så om det är en äkta vän så är dom tyst till omgivningen och tar problemet öga mot öga i stil med: Du är min vän, men jag accepterar inte det du och P håller på med, det är verkligen fult gjort mot din pojkvän och jag vill inte vara din vän längre om du kan behandla personer såhär..Så skulle väl en äkta vän ha gjort, så skulle nog jag ha gjort med mina äkta vänner..

MEN..Jag tror att även om dom ville göra det så vågade dom inte, kanske lite pga att dom visste hur du skulle reagera..Du skulle få ett utbrott och bli vansinnig, be dom dra åt helvete och sköta sitt eget liv och skita i vad du gör, så tyvärr så tror jag att det är så, att dom försökte få dig att förstå att du gjorde fel genom att lyfta problemet till ytan utan att behöva ta det öga mot öga med dig..

Och att du är rädd för hur din framtid ser ut, varför vara rädd för det? Ingen människa kan veta hur ens framtid ser ut..

Man kan önska och man kan drömma, men man kan aldrig någonsin veta..

Sen förstår jag inte varför du känner dig så bedrövad över kompisar, att du tycker att dom är falska, att det alltid är du som hör av dig men aldrig dom osv.

Men jag tror att du måste inse att det är så vuxenlivet ser ut, att man har inte längre den här dagliga kontakten med sina vänner och man träffas inte varje helg och hittar på nåt.

Ta din kompis T tex, han är ju en sån här som hör av sig varje helg och vill att ni ska festa, men om du då tänker på hur pass mogen han är, ser du inte då vad det beror på? Han är ju fortfarande kvar i skolåldern mentalt.

Men tex din kompis Sa som du är sur på för att hon aldrig hör av sig, du måste förstå att hon är fotfarande din vän, precis som hon alltid har varit, men skillnaden nu är att hon blivit vuxen, skaffat sambo...Man är precis lika bra vänner nu som förr, även om man kanske hör av varandra varannan månad istället för varannan dag.

Och det med falskheten det ger väl sig själv? Du kanske inte ska söka dig till bara killar och killar när du vill ha vänner..Gör du det tar du ju samtidigt varje gång risken att det är nåt helt annat än vänskap dom vill åt.